Alldeles nyss. Nu är det borta. Vi förångas och stiger till kyla. På tredje dagen, sittandes på molnets högra sida, blir det för tungt och det händer igen. Jag är konvalescent och du är kondens. Allt rinner ur mig och jag hoppas att du rinner av mig. Jag slickar mina salta fingrar med solstänk innan de snabbt torkar och spänner lite hud. Tungan är vilse. Vårens och sommarens smak, det var du i alla fall. Kanske inte den succén som man hoppats på men god nog för mig. Varför ville du aldrig känna min mun mer än så?

Alldeles jävla. Det sitter i nacken. Skotten. Orden som du aldrig sa. Och som jag försökte att inte försöka! Älskade du. Du var min allra vackraste färg. Jag vet. Jag kan allt. Precis allt. Jag plockar upp alltihop utan att jag är medveten om hur. Jag minns allt jag sett och hört. Jag lägger namn i lätt lutande text framför mig och alla ansikten i små fack med genomskinliga lock så det blir lättare att hitta. Jag är bra på att samla ögonkast och rörelse i farten, sådana fysiska förändringar som egentligen inte var meningen men som ändå kittlar på det rätta stället. Min enda svaghet, som jag på rak arm kan erkänna just nu, är att jag ibland har svårt att koppla ihop, att göra en summering av trasslet till en helhet och att bidra med egna erfarenheter på ett sätt så folk förstår vad jag pratar om. Det jag kan, är vad andra redan har gjort och berättat för mig. Det jag gör själv sker aldrig på riktigt.

Den enda som gör att jag fastnar varje morgon är när jag målar. Ju större duk desto mer syre till mitt blodomlopp. Eller när du höll ihop mig utan att du tog i mig så ofta som jag hoppades på. Du var ett klister för alla de osynliga partiklar som jag utgör. Precis som den där senaste upptäckten man pratar om. En klisterpartikel som är så liten att man först inte visste vad man letade efter och som sen visade sig vara så viktigt rent avgörande för att det över huvud taget skulle bli något av dammolnet som svävade i universum. Samma damm som jag i din starka närhet blev, den som jag mest av allt ville vara. Heder åt dig. Helvete för dig. Förlåt att jag svär, men eftersom du inte hör de väsande ormar som bor i min grop, får jag spotta som jag vill.

Alldeles nära. Jag gräver efter din röst, men händerna kastar bara jord bakom min rygg. Jag bara stack en morgon. Det är så jag brukar jag göra. Överlevnadsstrategi kallas det. Fly, flydde flytt, säger jag. Flykt är jag bra på. Det är ett av mina paradnummer. Den här gången kom jag långt, en bra bit ner i Europa. Ett outnyttjat erbjudande kom väl till användning. Jag lämnade allt, till och med min hund. Men vad skulle jag göra? Bordeaux är faktiskt inget himmelrike för en hund. Inte som jag bor nu. Råttor i varje buske och på bakgatorna. Och trafiken sen; de är inte kloka! Tänk om de kunde signalera och skrika mindre och börja tänka istället. Parkerna är vackra som på film men det kommer vakter om man nuddar gräset med foten. Bestiger gräs, säger man så eller säger man beträder? Hur som helst, man får inte lägga sig raklång som en baguette och säga "oui" till himlen och än mindre säga "oui" till en nödig valp som bara vill göra sitt och krafsa med sina gulliga små bakben så gräset sprätter. Det skulle ha varit omöjligt att ha hund här. Jag känner mig trygg att veta att hon har det bättre hos er. Jag tror inte att man ens får ta med sig djur in i landet utan en massa byråkrati. Men Frankrike är ändå Frankrike. Så är det bara. Och visst känner jag mig lite extra kreativ på ett oväntat och annorlunda sätt. Men det är tveksamt om det är värt att stanna kvar även för en sådan som jag som verkligen inte ställer några höga krav längre.

Jag har hyrt in mig hos en madame Bertrand som tar sig an unga konstnärer och låter några studenter bo i hennes hus varje år. Hon är vänlig men bestämd. Det är inte ofta jag stöter på henne. Ibland är hon mycket intresserad om vad jag anser om hennes fotografier. Jag säger att hon är duktig men det brukar inte räcka. Madame Bertrand anser sig vara en talang som i medelåldern äntligen har hittat sitt rätta uttryck och med tanke på hur mycket energi hon lägger på sin nya passion, det rätta ljuset, djupet eller om det är föremålet och mötet, så blir hon ändå aldrig nöjd. Varken med sig själv eller med vad jag, eller någon annan inneboende säger. Jag gillar det jag ser men jag tycker att hon vill för mycket. På det sättet är vi kanske ganska lika. Nu har hon bestämt sig att resa till mitt hemland nästa vår, efter att ha hört talas om en sol som vägrar gå ner på somrarna. Madame Bertrand är mycket karismatisk men det kan man tyvärr inte säga om rummet som hyr ut till mig. Det är inte större än ett normalt badrum och kostar på tok för mycket. Och fönstret sitter för högt på väggen och går knappt att öppna. Om jag ligger i sängen, som mer liknar en hängmatta, ser jag ett par bruna grenar utan löv fastän det är högsommar här, och snett till vänster blänker ett plåttak på ett förråd på gården. Jag är omringad av olustiga ljud. Där jag bodde förut, i samma hus som du, levde vi också med bara ett par decimeter vägg mellan oss. Våra ljud var synkroniserade på något konstigt vis. Jag kan inte förklara det. Eller så var du som ett flugpapper även för oljud och sådant som annars skulle störa harmonin som fanns i vår trappuppgång.

I en stor canvasbag ligger allt jag äger. Det mesta i tyg går i svart och blått. I en påse ligger mina bästa vänner som är ett tiotal älskvärt klämda silvertuber med liten papperslapp på magen som avslöjar färgen, de allra flesta av de vanliga kulörerna, varma som kalla. Husmor för alla mina älskade vänner är så klart färgen vit. Det är hon som lyser upp tillvaron om skymningen faller för fort, vilket den har tendens att göra sedan jag kom hit. Jag använder vissa vänner lite oftare än andra men hur än jag vrider på penseln slutar de flesta målningar i grönt. Jag vet inte varför. Visst var dina ögon ovanligt gröna?

Alldeles snart. Väggarna luktar sågspån. Golvet luktar tång. Sängen osar varm hund fastän hon inte är här. Mina händer verkar vara doppad i riven ingefära eller citron. Om jag blundar luktar natten sot och bränt gräs. Skulle någon komma in här skulle de knappt upptäcka mig. En sådan skugga jag har blivit och det är en sorg i sig att jag inte orkar kasta den längre än så här. Jag har inte sagt ett ord till någon på nästan en vecka. Jag känner inte igen min röst längre, jag råkade tänka högt och hajade till, den är hes och låter mycket äldre. Det är kanske nu man ska börja sjunga på riktigt, sittandes i min rock, täckt med torkad färg och månblekt ansikte och släppa ut mitt ylade. Jag avstår. Så mycket förstår jag för att inte hamna i den andra skamvrån. Det räcker med den råa havsluften som smiter förbi och tränger sig in och sugs upp av allt runt omkring mig utan att för en sekund försvinna. Spegeln som lurar mig på dricks ibland, tycks aldrig sluta gråta.

Alldeles nära. Jag ser dig gå till jobbet, det som du sällan pratade om. Jag ser dig springa nerför trapporna och försvinna mer än en hel dag. Jag ser dig sitta på gården med de andra som pratar mer än du gör.

Det är kväll eller helg. Alla skrattar. Du tar för dig av salladen med två träbestick som ser ut som två afrikanska kvinnor. Du förstår inte varför man ska trycka ihop grönsaker med två kvinnoansikten och skakar bekymrat på huvudet. Någon häller upp mera vin och flyttar ihop alla ljuslyktor till en gemensam låga mitt på bordet. Det är ovanligt varmt för årstiden. Ändå lägger vi plädar över våra knän.
Du och jag delar en av de mindre och måste sitta nära. Jag frågar varför du lyser, glittrar som ett fyrverkeri, det kan väl inte bara vara vinet? Nej, det var det inte.

Alldeles nyss. Någon annan möjlig själ fanns inte. Bara jag. Mina meningar, som ofta hamnar i seriekrock i samma sekund som jag släpper på bromsen och överhuvudtaget säger något utan att planera först, rätade du ut så att det som var skevt blev tydligt eller så fyllde du i de ojämna linjerna som var min enda kontur och fick allt jag sa att låta som det skulle, som jag tänkte och kände. Du läste mig så rätt och djupt. Men hur kunde jag vara så säker på att du ville det jag ville, det fylligt söta som jag andades mellan oss? Projicering av egna önskningar säger man nu för tiden. Dina underbara läppar säger jag, nu för tiden. Självklart resten också men det var dem som jag såg och ville ha först.

Men så släckte någon lampan. Det var du. Du berättade så målande om hur du en dag på jobbet hade klivit över tröskeln till det mest intetsägande kontor och träffat den gråaste personen på jorden och första reaktionen som ryckte i dig var att vända på klacken men någonting fick dig att stanna kvar. När du började berätta om förvandlingen av detta möte och kemin mellan er ville jag bara dö. Jag kunde inte ens blunda utan satt bara och log åt din hemska, hemska historia. Du gav mig till och med en kram innan vi sa god natt och tackade mig för att jag orkade lyssna på en massa kärleksprat som i din värld var moln på väg åt annat håll. Du log med hela din själ och slog händerna runt kinderna och sa att det här var stort, det som du hade varit med om, så skrämmande, men underbart. Jag minns inte hur jag tog mig upp från gården och in i lägenheten. Jag la mig på golvet med hunden bredvid mig, men den kunde inte riktigt slappna av. Någonting var inte som det skulle och efter en halvtimmes snurrande runt mitt dunkande huvud hoppade hon upp och la sig i min säng. Jag somnade med pläden som vi delat, mellan mina ben.

Nu är jag här. Jag är inte längre säker på om jag är vaken. Kanske kommer jag hem. Jag funderar på att höra av mig. Det är konstigt. Det finns, till skillnad för bara några år sedan, tusen sätt att kommunicera på, men det har aldrig känts så svårt som nu. Om du visste hur många mil mina tankar är och hur många av dem som täcker din kontinent. Om du visste hur många gånger jag kör rakt ner i diket eller rakt in i ett träd. Alldeles nyss. Jag trycker upp ditt namn med tungan mot gommen och sväljer ljudlöst. Nyss är aldrig nu. Du är fortfarande nu. Oui.