Om det i djupet av mitt Hjärta ett mystiskt landskap fanns... Ja då skulle Jag finna dig vilandes där i skydd av den episka Kärlekens träd lyssnandes till fåglars lyckosång och med din gyllene nos känna blommors doftnad av ren Visdom... Som den vackraste av Ferdinands skulle du hälsa mig välkommen med ett skämt; -Den förlorade Sonen har återvänt till det förlovade landet. Och Vi skulle båda skratta, Jag som en vild fåne och du som ett charmigt och oskyldigt barn.
-Har Jag varit här förut? skulle Jag fråga och dina ögon blevo genast till speglar så att Jag kunde se mig själv så som Jag var; en skön nymf fortfarande blänkande av vattnet Jag nyss var uppstigen ifrån. Du skulle förklara att floden som flöt förbi var Livet självt och att min simtur precis var avslutad för denna gång Alldeles förbluffad måste Jag bli, varför minns Jag ej någonting? Du skulle nonchalant rycka på axlarna och le okynnigt och trots att Jag kände att du mycket väl visste svaret så älskade du mig alltför sant och äkta för att någonsin berätta det för mig... Du skulle bjuda mig att slå mig ned bredvid dig och när Jag gjorde som du bjöd var skönheten fulländad, en ömhetens omfamning av delikat silke och duschande regnbågsljus i ett evigt ögonblick av perfekt vujá de...
Sedan skulle min nyfikenhet fråga;
-Vem Är du? Din gest skulle förklara både Allt och Inget...
Vem var det som frågade Vad och Varför? Vem om Vad egentligen?
Och vart tog poängen vägen?
Ja, så skulle denna scen utspela sig om det i djupet
av mitt Hjärta ett mystiskt landskap fanns…