Vad är väl bäst straight och ensam

Det känns som att jag aldrig kommer kunna leva på land, jag befinner mig på ett öppet hav utan hamnar.

Jag och horisonten.

Jag driver därute som en rädd människa utan insikt då jag inte vet vad jag bör göra.

Natten är svart, dagen är mörk kylan och vinden är ständig.

Tiden blåser förbi mig, jag ser dem ständiga skiftningarna av solens spektakel, till månens och stjärnornas stora skådespel
i den fjärran horisont jag befinner.

Där dem skeppsbrutna skeppen ligger, där ovan har jag mitt hem.
Skuggorna, siluetterna av solens skimmer som gör mig kuvad i själen. Jag känner igen mig.

Mitt liv är som ett skeppsbrutet skepp på havets botten där jag ser att livet ovanför ytan bara fortsätter.

Jag kunde höra mitt namn, en viskning, en beröring i en doft av verklighetens slummer.

Jag vaknade upp av ett ljud i ren tystnad.

Efter en stund ser jag ut ifrån fönstret, att ännu en dag! gå ut i sin mask och vara den alla vill och förväntar sig av mig att jag ska vara, eller rent av vad jag tror genom mina ständiga föreställningar.

Jag tar mig fram så gott jag kan mellan drömmen och verkligheten in i en tidsfråga

Där jag vet att jag kommer kunna döpa om glädjen och se kärleken för att sedan kunna gå i hamn.



/anonym