Mitt liv har strandat, igen.
Simmar under isen och letar efter andningshål.
Det som håller mig levande är vetskapen om att staten slutligen segrade.
Den ger mig konstgjord andning via maskiner.
Staten kan bry som om alla medborgare utan att behöva träffa dom.
Det är så smidigt.
Jag är så tacksam.
Jag behöver inte längre tro på Gud.
Jag behöver inte längre tro på den goda viljan.
Jag behöver inte längre tro på historien.
Den är slut.
Jag konserverad.
Från mitt rum med ett fönster kan jag se bevarade träd,
sakliga samtal och en gammal sten.
Jag sitter i en vågskål, motvikten är precis lagom.
Jag såldes till ett rimligt pris.
Några andra jag såg fick inga bud.
På mitt rum kan jag sjunga en sång som ingen hör.
Det är en funktion som kostar extra.
Men värd sin vikt i guld.