Läs det här som en saga för dig själv som att du ligger i en säng och försvinner. Det är okej att förlora sig själv till ingenting eller till allting eller vad du nu vill förlora dig själv till det är okej. Vi är oändliga men inte oändlig bra utan mer som oändlig sand där det mest är skräp och smuts och dåligt och smuts men fina stenar finns också där. Kanske mer som att vi är strängar på en gitarr och kan skapa vacker musik ensamma men också tillsammans i harmoni men där viss konflikt också kan vara vacker utan skada men mer som fioler. Och många sliter sina strängar i stycken för att skapa mer och mer och mer och mer och mer musik och konst och vackert och fina stenar tills strängen går sönder och allt de kan göra är att flyga flyga flyga flyga flyga flyga flyga flyga flyga bort från allting som den här slitna planeten där allt som de har velat skapa finns istället som en hel värld utav vacker musik som bara finns och finns och finns och finns och finns och finns och finns och finns och finns och finns och bara finns utan förväntningar och utan krav och utan vilja och hämnd och fiender och hemskheter och krig och lagar och hat och förtyck och dåligt och dåligt och dåligt och dåligt om man bara kunde flyga bort och försvinna med sin brutna sträng och vara ensam en stund, mer än en minut, och bara få vara där och vara där och vara ensam en stund, mer än bara en liten kort minut.