jag är blind när jag inte vill se,
jag är döv när jag inte vill höra,
jag är stum när jag inte vill tala
men är jag känslokall när jag väljer att inte älska?

Varför väljer jag att vara ett kallt isblock istället för en varm sol.
Jag vill vara en med skinande guldlockar som griper tag om varje solstråle och sprider ljus i sin ära och existens.
Varför väljer jag att vara en sträv stockros istället för ett sammetslen rosenblad, som är så tunn och skör men samtidigt tillräckligt stark att stå emot all rusk och oväder.

Det svider i hjärtat att jag medvetet väljer det säkra före det osäkra,
det rationella valet istället för det irrationella,
för det är väll det jag är och gör?
eller?...