En solstrimma smög sig in genom de spröjsade
glasrutorna, in i köket och landade på
ett par arbetsmärkta händer
Naglarna var valhänt klippta och svarta sorgkanter
gömde sig under varje nagel. Händerna hade slagit sig
till ro på köksbordet, intill den halvfulla blommiga
kaffekoppen. Med ens lyfte en hand, svävade i en
cirklande rörelse, fann koppen och förde den till
munnen. Ett ljudligt sörplande kretsade runt i det
torftiga köket. Inga ljuddämpande mattor var utlagda
för snubbelriskens skull
Så lyste solen med full kraft in i köket och över oss två,
där vi satt vid köksbordet. Solen lyser över slott och koja,
tänkte jag och sneglade på slaskhinken, som bräddfull
stod på korkmattan
Den stod intill vedspisen och i hinken flöt
onämnbara saker och småflugor kretsade över den
flottiga ytan
Jag tittade på Asta. Hon var tystare än vanligt idag
Det var något som inte stämde. Och det var som
om jag såg henne för allra första gången. Såg hur hon
åldrats, inte med behag. Livet hade varit alltför slitsamt,
för att kunna åldras i skönhet. De blå ögonen var inte
lika klara och skarpa längre, en grå hinna bredde
ut sig likt nygammal is, över pupillen. Ansiktet var
solbrynt och ett tätt nät av fina rynkor löpte över
de magra kinderna. Näsan sköt ut som en örnnäbb
ovanför munnens springa. Det var en manlig släktnäsa,
som hon var stolt över. Asta var släktens centralgestalt
och hade varit det, alltsedan fadern dött och modern
stod ensam på familjegården. Hon var den av syskonen
som stannade kvar, när de andra flyttade ut. Blev den
som hjälpte modern och den som syskonen vände sig till,
när så behövdes. Om någon var sjuk och inte orkade
med varken barn eller hushåll, så var det hon som
cyklade dit i regn och rusk, på krokiga grusvägar
Det var hon som gifte sig sent och fick inga egna barn
Mannen hon älskade väntade tills Astas mor gått bort
De fick omkring 20 år tillsammans, innan mannen
gick bort av sin sjukdom
Jag tänkte på hur Asta alltid ställt upp för ”de sina”,
i sin krafts dagar. Nu när åldern och krämporna
slog till, var besöken inte så många. Åldern var hög
och håret var en trasslig vildvuxen grå man, som
omringade de väderbitna dragen. Jag mindes tiden
när Asta var yngre, hennes hår var självlockigt och
svart och det tjocka håret låg som en hätta av
glansiga lockar runt pannan
Varför har jag inte sett förändringen? Den hade gått
så fort, minnet vandrade bakåt. På några år?
Är det så att i minnet finns den gamla bilden kvar
och det behövs ett uppvaknande, för att den nya
ska ersätta den gamla. Asta var en sådan person,
som alltid hade en dörr öppen för släkt och vänner
Det sved i mitt sinne, när jag tänkte på att Asta aldrig
kunde se några fel på ”de sina”, men de var i sin tur
inte nöjda med henne. De hade luftat sitt missnöjde till mig
Asta var aldrig sen att påminna om hur hon ställt upp
och hur fattigt det varit i lantbrukarhemmet
Klagomålen kunde jag inte framföra, för Asta ville inte se,
att de var behäftade med några fel
Men det onda satt som en tagg i mitt minne
Jag tittade på Asta, kände en sådan ömhet för henne,
som vill fostra ”de sina” – men ingen vill bli påmind om
i vilken skuld man står – det kunde jag heller inte säga
Jag kände en klump i halsen, det var ett hjärta som slog
ut i blom – för vi hade alltid förstått varandra
- Har du hört något från Lisa eller Erik, eller någon
annan?
- Nej, jag ringde och frågade, när de kommer och hälsar
på, men Erik sa de har så mycket att göra. Plötsligt
har alla ingen tid. Ursäkternas tid är inne. Jag var god
nog, när de behövde mig, nu när jag inte längre kan,
är jag bara till besvär
Astas bitterhet lyste igenom, men samtidigt smärtan, för
hon älskade sina syskon och deras barn. Barnen hade
alltid stått henne nära. Hon lyfte huvudet, det brann
till i hennes blick. Hon var stolt, som en påfågel
den gamla. Hon tyckte varken om att bli ömkad, eller
att någon tog över
Mindes hur jag försökt smyga åt mig disktrasan,
för att torka den fläckiga duken. Asta kunde vara
vass och skarp i tonen, när det inte passade
och hon sa, när jag torkade
- Är det inte tillräckligt rent här?!!
Hemtjänsten får nog sina fiskar varma, tänkte jag
och grep hemdocken, som låg på bordet
- När kommer hemtjänsten nästa gång?
- Klockan 16. Asta fnös. De bara rusar in och ut
Jag ser inget annat än skosulorna!
Jag fnissade. Tack och lov att Asta hade humöret kvar
Men hur länge?


Asta slutade äta
En verklighet som visar på
en dubbelmoral. Släkten såg inte bjälken i
det egna ögat, men grandet i Astas
Att utåt visa en präktig yta, men samtidigt att inte
göra en nära släkting delaktig i deras vardag,
så hon tappade livslusten att inte bry sig
att inte försöka förstå och att inte granska sig själva
att beklaga sig för att få medlidandets kappa
att svepa sig i