Rummet var helt tyst, bortsett från de långsamma andetagen som kom från sängen. Hon räknade dem. Varje minut räknade hon för att se om de blev färre. Andningsfrekvensen höll sig ganska stabil på åtta andetag i minuten. Hon förstod att det var lite, det hade börjat med arton. Rummet var ljust och solen sken in genom fönstret. Utanför låg snön i ett tunt täcke på det röda taket som prydde den gamla sjukhusbyggnaden. Hon befann sig i den nya. En grotesk skapelse som trots det fyllde sitt syfte. Den gamla byggnaden var vacker. Lätta snöflingor singlade ner utanför fönstret.

Hon hörde ett stön komma från sängen och vände sig om för att se om han hade vaknat. Det hade han inte. Han skulle med största sannolikhet aldrig mer vakna. Den tanken gjorde så ont att hon stötte bort den. Hon satt i en fåtölj bredvid sängen och höll hans hand. Det hade hon gjort i flera dagar nu. Hon sov i fåtöljen på nätterna, den var verkligen inte bekväm med det var inte viktigt just nu. Det viktiga var han. Hennes pappa. Det var fars dag. Hon fick i alla fall uppleva en sista fars dag med honom tänkte hon. Greppet om hennes hand hårdnade och han skrek till av smärta. Men han vaknade inte. Hon reste sig och tillkallade en sjuksköterska som kunde fylla på med smärtstillande. Det var nästan det värsta, smärtan. Att se honom ha ont utan att kunna göra något åt det.

Hon hade köpt en nalle till honom. Den hade vingar och hon hade gett den till honom med någon fånig föreställning om att det var en skyddsängel. Den låg bredvid honom på det tunna vita lakanet som fungerade som täcke. Hon var inte troende, men det var han. Han hade uppskattat skyddsängeln när han var vid medvetande. Hon hade också köpt rosor åt honom. Ljusrosa rosor. Han älskade blommor. Det fanns alltid färska blommor i hans hem. Det skulle kännas lite som hemma hade hon tänkt. En liten kontrast mot den kalla och kala sjukhussalen.

Han hade ett eget rum. Man fick ett eget rum när läkarna visste att det inte var långt kvar. Hon tog hans hand igen och tittade på den. Den en gång så starka hand som hade hållit henne som ett litet barn. Hållit upp henne när han döpte henne. Handen som skapat så många vackra saker. Den var fortfarande ganska stark, greppet han höll om hennes hand var hårt.
Hon tänkte på alla de saker hon inte hunnit säga till honom. Hon älskade honom, men hon sa det aldrig. Det var bara så. De sa aldrig sådana saker till varandra. Nu undrade hon varför. Hon tänkte på alla de saker han skulle missa. Saker som hör livet till. Han skulle aldrig få se vad det blir av henne. Om hon någon gång får barn så skulle han aldrig få träffa dem och de skulle aldrig få träffa honom, hennes pappa. Han skulle aldrig få veta om hon blev lycklig.

Andetagen var färre. Nu var det bara fyra varje minut. Hon undrade hur någon kunde överleva med bara fyra andetag i minuten, men det var uppenbarligen möjligt. Hans hjärta var starkt, det vägrade sluta slå. Hon räknade andetagen och fruktade att varje var det sista. Hon ville inte att det skulle vara det sista, för att hon älskade honom. Samtidigt så önskade hon att varje andetag var det sista, för att hon älskade honom.