I en enveten framtid famlar jag.
I ett dånande mångbottnat hav, med lager på lager av oavslutade krig, sjunker tystnaden.
Som ett blänke gnistrar den till i djupsvart evighet.
Vi sökte nåd i en larmande stad utan minnen. Våra andetag upplöstes i gångarna som kantade stadens förtorkade träd.
Nu när även himlen mörknar syns vi inte längre.
Begravda under kalla snökristaller, glödgade stenar och någon annans landvinningar ligger vi, din hud nära min.
Det är över nu, vi kom aldrig tillbaks.
Det är över nu, vila ditt huvud mot det som en gång var jag.
Det är över nu, somna om.
Det är över nu.