I en 60-talsvilla i Södra Sandby satt Mats och Kristina, ett par i övre medelåldern, vid matbordet på morgonen. Framför dem var en frukost uppdukad. En gyllene labrador retriever låg halvt under bordet.

”Kan du räcka mig smöret?” sa Mats.

”Varför ska jag alltid behöva göra saker åt dig? Kan du inte ta det själv?” sa Kristina.

”Men om du nu sitter närmare, så kan man ju tycka att det vore trevligt om du kunde göra det. Som du vet vrickade jag foten igår.”

”Men armen är det väl inget fel på? Och vad skulle du på taket att göra?”

”Det var någon som klagade på att vi inte kunde se Let’s Dance. Jag försökte göra dig glad.”

”När du ramlade ner smällde du ju till antennen så att vi nu inte kan se nåt.”

Mats tog en tidning och slog upp den, så att han slapp se sin fru. Rubriken på första sidan var Fler unga är syssloslösa än någonsin. Kristina kom att tänka på deras dotter.

”Emilie ringde igår. Hon har hoppat av gymnasiet igen.”

”Tredje gången gillt. Jag sa ju att hon ska skaffa sig ett hederligt jobb istället.” Mats tog en slurk kaffe.

”Du verkar inte veta att hon redan hade ett jobb, men hon sa upp sig efter tre dagar. Det var inte kul på äldreboendet. Men nu tyckte hon att det var tråkigt att vara ensam hemma med.”

”Den där kompisen som skulle bli konstnär, arbetslös alltså, de kan väl umgås lite på dagarna?”

”Nix. Hon har fullt upp med beställningar.”

”Sofia då?”

”Hon har nyss kommit in på Stanford. Åker om en vecka. Emelie satt och grät i luren igår.”

”Jag skulle också sitta och gråta på mitt jobb om jag inte var tvungen att betala hyra.”

”Fast ditt jobb är ju inte så svårt. Du sitter ju bara och sorterar papper. Undersköteskejobb är slitigt och många är otrevliga.”

”Det är svårare än ditt. Det kräver i alla fall en examen.”

”Du kom ju bara in på utbildnigen för att du råkade få några rätt av slumpen på högskoleprovet. Det är faran när man bara kan pricka in ett svar hur som helst.”

”Du kanske ska vara tacksam för att jag arbetar. Så att vi kan bo kvar i det här huset. Så att du kan ha en trädgård att påta i.”

”Jag har ju inte varit ute där på två år. När vi flyttade in för tjugo år sen sa vi ju att du skulle klippa gräsmattan.”

”Tänk vilket liv jag kunde ha om jag valt att åka till USA i min ungdom.”

Stina svarade inte. Istället hade hon lagt märke till en liten vårta som hade dykt upp på sin makes ansikte. ”Den där får du ta bort.”

”Inget av min kropp kommer att skäras bort.”

”Du börjar bli skallig också. Det kan fixas.”

”Nä alltså, jag förtjänar verkligen inte detta. Kom nu, Kurt” sa Mats och reste sig upp. Han gick mot dörren. Retrievern störtade upp och tassade efter honom ut i tamburen. Svansen slog hårt mot väggarna. ”Nej, inte min mössa. Hejdå då!”

”Hejdå”, sa Kristina, och bet av en bit på sin torra knäckemacka.