Gryningen är den stund, då strändernas vass gungar sakta i långa
rofyllda dyningar. Det är då vinden stillnar och havet får en
storögd blank blick, som sjunker djupt in i den blå himlen och i ett
inte knappt skönjbart hav. Mellan det yttre storögt skådande och
det inre knappt skönjbara, havet går som driven av en tärande
längtan. En ström och en malström i en ständig rörelse, så att till
slut det yttre och det inre möts knappt skönjbart i en enda storögd
blå blick, som ser upp mot rymden; stjärnorna bleknar. Det är då
gryningen går över till dag.