En viss blomning kan jag vänta
Kanske den bästa i sitt slag
Den djupaste röda rosen
som stannar upp, vibrerar ett tag

Just som hon sträcker sin nacke
bakåt för att se all sin glans
Tar allting slut och hon önskar
att ingen tid nånsin fanns

Men vid brytpunkten lever hon ännu
och knoppen spricker så röd
Hon tvekar i sin förvandling
och utbrister Nu är jag död