varje gång livet håller andan
går vi sönder skärvor regnar
träden faller
ljuset täcks av mångardin
då tomma händer sträcks fram
världen står stilla
att inte finnas där i stunden
orO vandrar i trasiga sockor
att bry sig ger glädje och orO
under vårt hjärtas himmel lever vi
under himmel och slagregn
men alltid nära intill

fyller tystnaden med ett stillsamt
sorl och böner
om att du får vila i lugn och ro
så jag vet
något bra jag gjort


vad är skönhet
inte ytan det är allt du har under
även om du lever i stor armod
bär du ljuset inom dig
tillhör du de utstötta vet då
allt det vackra bär du inom dig
kunskap mättar inte
eller släcker någon törst
att se tummen ner och blickarna bort
av minnet kort
det är svältkost

Den som inte ser din vackra själ
gör mig nedbruten går sönder

Skönhet är att vara sommaren trogen
och naken intill hösten