Det känns som att mina känslor för dig för alltid kommer att vara ett öppet sår.

Det har gått över två år idag, och jag mår bättre.

Jag förstår inte riktigt hur jag kunde nå den botten, hur jag på riktigt kunde tro att det inte skulle finnas någon lycka utan dig.

Jag kan verkligen inte förstå att jag mådde så dåligt, att det är mig själv jag ser i mina minnen, skrika av smärtan från att förlora dig.

Jag hade aldrig skrikit av sorg, och jag trodde inte att det var vid ett sådant tillfälle det skulle ske. Visst var det mycket runt omkring mig som gjorde det svårt, jag var långt ifrån mitt skyddsnät, långt ifrån de som älskade mig.

Jag har många gånger funderat på om det var att du lämnade mig som gjorde så ont eller om det var känslan av att bli lämnad?

Men det jag vet är att jag tappade mig själv, jag hade ingen kontroll. Jag skrämde dig. Du sa en gång att du blev arg av att höra mig gråta på telefon. Jag förstår inte hur jag kunde förlora mig själv, jag förstår inte att det var jag som grät mig till sömns och vaknade av smärtan av att ha förlorat dig.

Jag låg i sängen, i mörkret, själv. Tänkte på dig, mitt hjärta kändes som en sten och den gjorde ont. Jag fick svårt att andas och jag grät. Och jag skrek, jag s-k-r-e-k så att alla i svalen kunde höra. Jag brydde mig inte längre, jag kunde inte fatta att du hade lämnat mig.

Idag mår jag bättre, men jag har inte läkt. Jag hoppas att du inte alltid kommer vara ett öppet sår för mig. Att det blir till ett ärr, som man i framtiden inte ens minns var den ligger. Men innerst inne ligger nog mina mörka tankar kvar. Och rädslan av att inte hitta lycka, att all kärlek detta liv hade att ge mig var den vi redan upplevt. Jag hoppas inte detta är sant, men innerst inne är jag rädd.