Hinner inte tänka.
Hinner inte känna.
Hinner inte vara.
Jakten och avgrunden älskar.
Mer än bara en gång.
Jag vet.
Det är nära nu.
Kanske mindre än en meter bort.
Inte tårar.
Inte rädsla.
Bara insikten.
Av att inte finnas.
I den egna kroppen.
Kurar ihop sig.
Lagom sminkad.
Fastän ingen ser.
Nedsläckta lampor.
Puffade prydnads kuddar.
Mjuk säng.
Våren.
Spetsnattlinnet.
Den förbannade stressen.
Som en rävsax.
Där tusen rosenblad.
Utspridda.
På sidenlakan.
I väntan.
På livet.
Som dunstat bort.
Smyger in handen.
Mellan sanning och lögn.
Trevande, tvekande, sökande.
För varje djupt andetag.
Så mycket lugnare.
Att hitta sig själv igen.
Ja, tack.
Eller kanske förresten.
Stanna i den vita kobrans grepp.
En stund till.
Bara för att uppleva.
Känslan.
Att domna bort.
Samtidigt så kristallklara tankar.
Att jaget hyperventilerar.
I takt med det äkta.
Det vackra är nu.
Det vackra är du.
Vilandes intill doften av gryning.
Den som aldrig svek.
När stjärnorna gjorde det.
Nu de mortlats till pulver.
Och strös.
Över naken hud.
En dag.
I april.
I år.