De har alltid varit på samma rutt men på olika platser.
Alltid ämnade att mötas.

De är så olika och så lika.
De gick på samma gator,
sprang på samma gårdar,
i samma korridorer
och mötte samma människor.
De gick omkring med samma känslor, samma tankar och samma aning om att ha synat bluffen här. Samma vision om att det fanns något mer och samma asgarv och dödsvrål i halsgropen åt alla som bara målade innanför linjerna.
Alltid utanför utanförskapet.
Ensamma ungar på vift.
Så milsvida olika, där han var en kicksökande b-boy som rökte gräs och tog för sig av livet
och hon, en instängd balettdansande bokmal som skrev sagor så fort livet gav henne material.
Saga efter saga efter saga som bearbetade sjukdomen som hennes miljö bestod av.
När hon var 12 år och läste Harry Potter och drog paralleller till den riktiga världen och undrade om det fanns en verkliga livets Voldemort som gjorde narr av och spelade ut oss vanliga dödliga människor, såg han strukturerna av den makten i verkliga livet med sitt analytiska sinne i varje scenario livet gav honom. De läste samma sak men på olika sätt.

Båda piskade och härdade av fenomenet att inte ha en pappa.
Han i det eviga ekot av avsaknaden och distansen,
och hon i det eviga infernot av närheten till aggression.
Båda härdade av att inte bli sedda eller älskade, barndomens oskyldighet till trots.
Samma slutsatser, genom så olika perspektiv och i så olika vinklar.
Han levde ut och hon levde in.
Båda skeva, men ändå rätta.
Varandras motsatser men gemensamma knytpunkter.
Utkickade ur samma skola, på samma grunder men i olika uttryck.
Båda lyriker by heart, båda talangfulla men åter igen fullkomligt motsatta.
Båda rotsökande men livrädda för att sitta fast.

När den senare ungdomen kom och livet skulle levla upp levlade hon ner.
Han levde ut ännu mer och hon imploderade in i sig själv, försvann i det svarta hålet.
Hon i Borgholm och han på dansgolv.
Hennes bästa vän i livet blev musiken,
så uppslukad och fullständigt insnöad på feta beats och historier berättade utan att vara inlindade i sockervadd. En mp3, en fet, en penna, ett papper och havet var allt hon ägnade sig åt.
Hon var påväg då, hon började kravla sig ut ur det svarta hålet.
Han dansade, kreerade, kickade och virvlade fram påväg mot sin allomfattande globala destination. Ännu mer insnöad på beats och lyrik.
Båda så frälsta av samma sak men på så olika sätt.
Ändå påväg framåt, drivna av ett agg och en kärlek på samma gång.

Så kom döden.
Nästan samtidigt kom döden till dem.
Hennes ett år före hans.
De gick med i samma klubb.
Fick uppleva hur tiden stannar och en bubbla skapas, för evigt märkta av döden.
Hur en något så när fadersgestalt slutar att existera.
En milstolpe, det finns ett före och ett efter.
Präglade for life.
Hon satt på Öland, i Borgholm, med döden i sina celler ett helt år
innan han fick möta döden på samma ö.
Ett skott i hjärtat, ett förevigande.
Välkomnade in i tystnaden ifrån andra,
välkomnade in i frustrationen,
välkomnade in i ytterligare ett lager av livet - på samma sätt men totalt olika.

Hon fyllde 18 och de såg varandra.
Två marshaller,
en prinsesskrona,
cigg,
fylla
och en ful jacka.
Två fula jackor, egentligen.
Jeansshorts med strumpbyxor under.
Hon hatade män och han såg hennes barnslighet.

Hon gick hem, läste om the law of attraction och skrev en text om mannen hon ville leva med.
Hon beskrev Honom i detalj.

Livet gick och båda kastades in i ett svart hål.
Båda mötte kärleken. Förvirring inom och utanför. För unga, för ego, för tunga.
För mycket och för lite på samma gång.
Helt olika situationer men fullkomligt livspräglande och avgörande på samma sätt.
Han blev stark, kall och återhållsam och hon svag, varm och hejdlös.

Han levde längre och längre utanför ramarna och hon fastnade i sitt svarta hål, båda drivna av en vuxenvärlds dömande.
Hon ville efter sitt möte med döden få hennes riktiga pappa att se henne, godkänna henne och älska henne. Hon lämnade allt som egentligen gjort henne gott. Det spårade. En besatthet av att måla innanför alla linjer hon målat utanför startade, och hennes garv och dödsvrål tystades.
Gymnasiebetyg, universitet,
schema, kalender,
skjortor, klackar,
vin, inredning, powerwalks, söndagsmiddagar-pojkvän-sambo-lägenhet-hund-veckorhandling-icakort-graviditet-mamma!!!
Mamma.
Hon blev mamma, och i samma stund sig själv.
Hon kastade alla krav och tankar om hur hon borde leva,
och bestämde sig för att skapa sitt eget liv. Nu eller aldrig.
Lång väg, hundra miljoner steg väntade henne.
Ändå så säker, aldrig mer nöja sig. Aldrig mer måla innanför.
Inarbetade trender är så svåra att bryta.

Så möttes de på riktigt. Snubblade över varandra.
De hamnade av någon anledningen äntligen på samma hållplats.
Efter 24 år av förbipasserande satt de plötsligt och väntade på livet, på samma plats.
Plötsligt kom hon ihåg den där texten med den där beskrivningen av den där mannen.
Han stod nu, efter sju år, framför henne.

Han med hjärtat kvar i en relation och hon komplett avstängd.
Han med iskyla och en sorg i sina ögon, hon med detsamma.
Samma men totalt olika.
Ett helt liv av likheter som präglat dem båda.
Hon var överväldigad av hans sätt att låsa upp henne.
Redan första kvällen, så knackade han på med nyckeln till hennes sinne.
Hon gick hem den natten och somnade med blodtillförsel.
Hon visste redan då, att han inte visste, men att detta var starten på någonting stort.
Ingenting var hälsosamt, två förvirrade individer så fullkomligt olika.
Och så fullkomligt lika på samma gång.
Han satt i hennes kök redan efter två veckor och förklarade att han inte ville ha något förhållande.
Hon blev tagen mer än hon trott.
Det var första gången hon kastades upp och ner och landade på ryggen.
Fullkomligt blown away.
Hon som äntligen hittat sin intuition igen och sett hans genuina tycke för henne.
Plötsligt ville han klargöra sin distans till henne, fast hon kände hans närhet.
Här började hennes två år långa ifrågasättande av sig själv.

En vecka senare var han tillbaka.
Här började två års pendlande mellan två likadana och totalt olika individer.
Men med exakt lika stora hjärtan och likadan kärlek,
förutom: att de hade totalt olika stora hjärtan och totalt olika kärlek.
Det är det som är kruxet, haken, det upfuckade. Det störda och det fittiga.
Två schizofrena skadade vackra och underbara individer,
som både är varandras bästa och sämsta vän.

Så jävla mycket kärlek.

Hans fullkomliga besinningslösa beundran över denna kvinna,
den vackraste han sett, som gjord för honom,
blandat med en total besinningslös frustration över hennes inskränkthet.
Hans fullkomligt uppfyllda hjärta av hennes magi,
blandad med hans avsmak för hennes needyness och litenhet.
Vem är hon och vad gör hon? Ibland så levande och ibland så död.
Alltid så skör.
Han upplevde henne, men såg henne gå in och ut ur sig själv och hans kärlek med det.
?Hennes vettlösa beundran inför hans intelligenta och empatiska själ. ?Hennes rasande eld som brann av både kärlek och irritation så fort hon mötte hans blick.
Så kär och så tacksam över hans ärliga känslouttryck
och så irriterad och frustrerad över hans iskyla och avstängdhet.

Hur hon brann när de var en, hur han älskade henne precis på rätt sätt,
hur hon kunde känna deras själar förenas igen och igen och igen.
Hur han lät henne vara trygg med honom.

Hon såg honom fast han aldrig visste det.
Lät honom ventilera ut blockeringar utan att han nog förstod att han ventilerade.
Han var alltid, från första dag, en öppen bok för henne.
Hon såg att han inte läste sin egen bok, han skrev över texten med något annat.
Hon såg det, och hon lärde sig att tala hans språk. Få honom ut ur stålsättningen.
Hon hittade sätt att möta honom utan att skrämma honom, och han blev tryggare hos henne.
Han var en ensam själ i en iskall värld, en förhärdad diamant. Ett vettskrämt barn.
Han var också en sol, en ängel och ett berg. Livsgivande, stark och kraftfull.
Han var en självsäker osäkerhet, och en osäker självsäkerhet.
Hon lärde sig konsten att älska utan att äga.
Plötsligt märkte hon att han trots alla sina ord om avstånd lät sitt hjärta vila hos henne.
trots all distans så kände hon hans närhet. Hans tillit.

Men det spelade aldrig någon roll, han var fast besluten och hon var redan förbrukad.
Hennes livmoder hade redan givit liv, hennes kropp redan burit ett barn,
hennes hjärta fanns redan utanför hennes kropp i ett litet barn som inte var hans.
Hennes avstängdhet och vandrande in och ut ur henne själv var farligt,
smittsamt och energidödande.
Han var alltid hjärnan och hon var alltid hjärtat.
Även om hon också hade hjärna och han också hjärta.

Två hjärtan,
två själar,
två sinnen
och två kroppar.
Så lika och så olika.
Så rätt och så fel.
Så mycket kärlek.
Ren kärlek.

Samma hållplats.
Två år på samma hållplats,
en uppehållande plats.
En väntan på liv, inte liv.
?Under väntans gång insåg de med brustna hjärtan att de skulle med olika bussar.
De ville så gärna ta samma buss, men då hade de hamnat på fel plats.
Ingen kärlek i världen kunde mäta sig med rätt destination.
Buss efter buss passerade.
De väntade hela tiden på nästa.
”Jag tar nästa” sa han?”Jag tar nästa” sa hon
”Jag tar nästa” sa han
”Jag tar nästa” sa hon
Tills faktumet inte gick att undgå.
De är de vackraste ihop, de renaste, finaste, mest drömlika
men de ska med olika bussar.

Två år på samma hållplats kan aldrig vara bra.
Tillslut tog han sats, hoppade på sin buss och hon sprang efter.
”Vänta!!”
Han stålsatte sig igen.
Han måste komma fram, han måste komma fram, han måste komma fram.
Hon sprang efter tills skorna ramlade av,
tills fötterna blödde och tills hon inte ens visste vart hon var längre.
Tills allt var mörkt och hon inte visste var upp eller ner eller höger eller vänster var.
Hon sprang och hon hann med, hela tiden såg hon bussen.
Tills hon insåg att han aldrig skulle hoppa av, hans buss skulle aldrig mer stanna.
Den stannade bara på deras hållplats och aldrig mer.
Hon hittade inte sin egen hållplats längre,
och plötsligt såg hon att det var just det som var hennes destination.
En icke-destination.
Hon stod utanför linjerna, igen, tillbaka i sitt rätta element.

Hon stannade.
Han vinkade, med kärlek.

Hennes själ splittrades.
Hon var fri.

Hon hade alltid levt hela livet baklänges.

Så satt hon där.
I tomrummet.
Med gråt forsande ut ur varje cell och en själ som brann efter hans.
Den vackraste mannen i världen.

”Skriv en saga” sa hon.

De upplevde samma sak,
fast olika.