Gråter mig till sömns var dag
Tiden går, jag blir mer svag

Hållt mig till en daglig rutt
Från ett äpple till en skrutt

Jag slutade bara äta
Ångesten är svår att mäta

Må ej äta mat
men äts upp inifrån av mitt hat

Detta är mitt egna val
oavsett vad, jag slutar ej tills jag blitt smal

följs av mina andetag
min fiende är jag, det är min vardag, varje dag

så mycket ett leende kan gömma
att jag mår bättre är bara att glömma
jag låter er fortsätta drömma

ingen vet hur jag egentligen mår
känslan att beskriva är svår

mår aldrig på topp
hur kan jag fly när jag är fångad i min egen kropp

röster i mitt huvud säger vad jag ska göra
självförtroendet är de bra på att förstöra

känns som jag förlorar mig själv på vägen
känns så i alla lägen

det som dödar är vad som visas i spegeln
även om jag måste jämföras i den, är regeln

jag vill äta, men vara smal är mer viktigt
trodde jag aldrig skulle känna såhär på riktigt

det är när jag känner denna hunger
som det lilla av mitt självförtroende jag har kvar sjunger

jag är inte hungrig, jag har redan ätit, ursäkter i tusentals
jag undrar när och var mina egna tankar stals

trött på att vara missnöjd när jag mig själv i spegeln ser
Ana tittar mot mig, drar in magen och ler

inget smakar så gott som smal känns
men hungern i magen bara bränns

men jag är inte underviktig, har fett på mage, lår, armar som jag kan dra
Det måste väl betyda att jag fortfarande mår bra?