Jag finner det svårt när som
människor abrupt försvinner.
Mitt i,
rakt av
och helt utan förvarning.

När någon dör
är det alltid tre som går
ungefär samtidigt,
på led.
Bort.

Under mindre än ett halvår
har tre viktiga personer försvunnit.
Eller,
egentligen var det en som försvann
och nu vet jag att två till kommer att
försvinna ur mitt liv.

De ska inte dö.
Fast för mig försvinner de.

Jag vet inte exakt vad dessa försvinnanden gör
med mig,
det liksom känns här långt inuti mig.
Det liksom gräver ur mig,
likt glasskopan om sommaren framme
vid disken:
-En kula chokladsmak,
och en jordgubb, tack!
Ja, lägg de i en våffla.

Det gräver ur mig.
Till bristningsgränsen.

Det är verkligen en svårighet.
För mig.