Så börjar en ny dag. En dag av skrivande randas. Rad efter rad av ord. Linjer av meningar. Strövar över pappret. Rad efter rad. Marscherar tryggt. Ord vid ords sida.

Så börjar en ny dag. Stilla och långsamt gryende. Fingertopparna morgonpromenerar över tangentbordet för att börja försiktigt. Ingen hast inte gno. Bara rast och ro. Grötrim är inte förbjudna under morgonpromenaden.

Så börjar en ny dag. Cirkulärt och enkelt. Man kan undvika somliga ord men då skyndar de till från alla håll. Hoppar upp och ner och viftar med handen: välj mig, ta mig, jag jag jag. Orden är små egoister, det har jag alltid tyckt.

Så börjar en ny dag. Den börjar om. Egentligen är varje dag samma dag, bara åtskiljd av nattens kommatecken. Varje dag är samma dag. Varje liv är detsamma. Orden är mångtaliga och olika men deras rötter är fästade i samma mylla. I grammatiken. I viljan att kommunicera. Att utsäga och, ja, att skriva.

Så börjar en ny dag. Varje ny vers ska börja så. Inte för att det är vackert eller korrekt men för att sådan är uppgiften formulerad. Blir formulerad från det att jag sätter igång. Och uppgiften fortgår till dess fingrarna vägrar att lyda och till dess andra ord smiter före i kön. Då börjar någonting annat men nu:

Så börjar en ny dag. Det är inte så viktigt hur den börjar som att den börjar. Början är bäst och värst. Det oskrivna: tabula rasa: är skräckinjagande och inbjudande samtidigt. Det tomma vita. det tomma mörka. Det tomma….. Författarens största skräck: dagen då orden slutar komma!

Så börjar en ny dag. Och orden kommer fortfarande. Det är ännu en dag av nåd. Inte från Gud men från språket och livet och jaget. Ordet. Ja i begynnelsen:

Så börjar en ny dag. Och i begynnelsen av dagen: ordet. Det föregås av den eviga tystanden som föregår skapelsen. Man kan kalla den tomheten. Man kan kalla den natten. Sömnen. Drömmen. I tomheten finns bilder och projektioner men de är ordlösa ochj saknar därför substans.

Så börjar en ny dag. Alltför snart ska den vara över. Fast vi vet att det bara är någonting påhittat och illusoriskt. Den slutar aldrig, dagen. Den fortgår. Lika länge som orden talas och skrivs. Lika länge som munnar kysser och öron hör. Så länge skall dagen vara. Och sen blir det natt.