En stor tystnad väntar honom.
Något tas bort......bruset från vinden i barndoms träd som står där och inget anar. Så gamla träd som sett allt och hört allt, vet allt.

Snart skall marken säljas och dom skall huggas ned....människor med makt och pengar har så velat. Han den snart döve kunde ha varit en av dem..

Dessa träd grönskar nu.....i skymningen lyser sippor så vita.
Han gick där och talade med grå stammar och vita små blommor som slutit sig för natten.
En stor tystnad. Jag ville tycka synd om honom.....

Men jag kunde inte, varför?
Han hade ägt så mycket.
Kunnat så mycket.
Slösat med livet.
Varit älskad och låtit det rinna av sig som vatten på en självsäker gås.
Väntat, låtit åren rinna bort.
Varit så säker på att "framgången....buren på hans begåvning...skulle komma".
Nu väntar honom en stor....kanske lång tystnad.

Och jag, när Koltrasten spelar i sena kvällen fylls av en mörk längtan.
Tänk om ett under kunde ske! Om åren ville rulla motsols...till 1971..då allt började.