Jag är 8 år, vi gungar. Högre ropar jag och vi tar gemensamt mer fart. Det kittlar i magen och vi skrattar av förtjusning. Så enkelt, så självklart. Vi behövde bara vara, behövde inte prata, men inte heller vara tysta. Ibland visste jag nog inte skillnaden på om jag var jag eller om jag var du, kanske är det så man känner när man upplever total samhörighet med någon. Du var min trygghet, min själsfrände, min allra bästa vän. Den kvällen lovade vi varandra. Ingen skulle någonsin få ta den andres plats, den var upptagen för alltid. Ingenting skulle någonsin få förändras.

Jag är 21 år, det är en sommarkväll i juli, vi sitter vid havet och vi lovar att spendera resten av våra liv tillsammans.

Jag är 24 år, du säger att du älskar mig och du lovar att du en dag ska göra mig gravid.

Jag är 25 år och du säger till mig att jag är underbar, du lovar mig att du för alltid ska vara min vän.

Ni är borta nu och jag är inte 26 år. Nej 26 är antalet år jag har bakom mig, men det består inte av år, snarare av antalet liv och jag befinner mig i dem alla. Jag har varit i alla städer, jag har levt alla liv. Hon hade kanske rätt när hon sa att det handlar mer om behov än det handlar om person. Melankolisk men samtidigt hoppfull när jag förstår vilken förändring varje dag i livet innebär. Där ingenting egentligen spelar någon roll och jag återigen får det bekräftat att den ända personen som man säkert har vid sin sida är man själv.

Aldrig mera ung, aldrig mera dum sa jag till mig själv och kanske kan det en dag bli sanning. Men är det egentligen skönheten i kontrasterna som skrämmer dig? Ett liv utan början, utan slut, där allting händer samtidigt och jag behöver bara finna ett förhållningssätt till det?

Jag ser in i dina ögon och trots allt kommer jag en dag lova att det blir du och jag för evigt.