Jag kan sträcka mig till
att jag är mina pupiller.
Några hål där det är fäst
ett stycke tyg som vecklas ut,
hänger eller slår i vinden,
en vindstrut.

Jag är vacker bara som
en gud är vacker,
(Den bländande vita,
snäcklika Balarama)
min kropp ett nyckelhål
som ljuset skiner genom
i en nedsläckt korridor.



Jag är ett skynke, hängd över en ikon.


Så nära dina ögon ska jag vara
att jag förgrenas. Mitt ansikte
som gudens alla ansikten,
som när korten i en kortlek
byter hand, smattrande
ögonblicklig mångfald.