Varför ska jag älska när det smärtar mig så att din tid inte alltid varit min.
Dina vackra minnen är jag inte en del av utan någon annan har hållit dig i sina armar och kysst dina mun.
Du säger att du älskar mig och att jag är det underbaraste du mött men är jag den ende du sagt så till i ömhetstund.
Jag upphörde att existera och det blev vi men mina tankar stör min bild av oss två nu och här.
Ska du och jag få frid i våra själar och klara av denna smärta som kärleken åt oss bär.
När jag ser in i dina ögon och kysser dina läppar är allt så underbart och lätt men hur ska jag klara av att vara ifrån dig då det driver mig från allt sans och vett.
Kan min själ någonsin ge mig lugn och frid så att jag åt kärleken kan ge all min tid.