och det sprätter i kroppen på mig, jag vet inte om det är skelettet inom mig som ger upp och viker sig eller om det är blodet i mina ådror, som antänds och jag sätts i lågor

hunger och trötthet har på något vis gått ihop till en svårfångade duo, som i en tafatt beröring eller bara en jaga-lek där jag aldrig vinner

ibland stoppar jag fingrarna i halsen i hopp om att få upp något i handen, men det ekar lika tomt som min hjärna imploderar när jag lutar huvudet mot kudden