DÖRREN stod öppen, som Karin hade lämnat den. Trappavsatsen utanför tamburen låg insnärjd i rhododendronbuskarnas ogenomtränglighet och parallellt med ytterväggen bildade buskarna, som var sprängfyllda av violettblå blommor, en tät tunnel som löpte utmed hela stentrappan och inneslöt den i vänliga skuggor. Karin höll sig i det lätt murkna trappräcket. Hennes steg var långsamma; liksom prövande, som om hennes bara fötter utforskade hållbarheten hos ett nyligen fruset istäcke eller en mycket gammal gångbro. Vid trappans fot stod en cykel lutad mot husknuten, kedjan slokade mellan kugghjulens spretiga kransar. Karin gick förbi cykeln och sa, synd att kedjan har hoppat, annars hade vi kunna cykla nu. Utanför grindstolparna dröjde dagg i starrgräset, enträget avvaktande solens uppgång över den bågsågstaggiga trädlinjen. En smal stig drev rakt genom ängen och försvann in i skogsdungen. Karins badrock släpade efter henne i det nedtrampade gräset och hennes ben blev blöta från anklarna upp till knäna. Hon höll ränseln med båda händerna, helt nära bröstet. Inne i skogen följde hon stigen. Med jämna mellanrum stannande hon och såg sig omkring, lät blicken ta spjärn mot de krokiga trädstammarna och lyssnade till havsbrisen jämna gång mellan dem. Det sluttade brant ned mot vattnet. Sjön låg skinande rund och alldeles stilla, till synes borttappad där mitt i landskapet; som ett ensamt silvermynt som trillat ur någons ficka. Den svävande dimbanken, som likt ett väldigt grytlock vilade över sjön, hindrade vattenytan från att fånga upp himlens klarblå färg. Karin höjde högerhanden som i honnör mot solen, vars stilla kraft filtrerades genom trädens kronor och späddes ut till ömsom diffusa, ömsom konturfasta strålar. På ljusgatorna framträdde naturens allra minsta beståndsdelar; dammpartiklar och insekter i en trolskt tyngdlös dans. Karin viftade bort en mygga i samma ögonblick som den stack henne i ögonbrynet. Älskling, sa hon, det är en fin morgon, inte sant? Under badrocken var Karin naken. Skärpets två ändor hängde fritt utmed de smala höfterna. Över brösten rännilade djupblå blodådror. Plötsligt stötte en sjöfågels arktiska glissando fram ur tjockan på sjön. Det ekade ödsligt mellan trädstammarna. Karin blundade och tog vara på tonerna. Lät dem sjunka till botten av henne. Hon log. De har redan har två ungar flygga, sa hon, de har tränat här varenda morgon.

Vid badplatsen sköt vattenbrynet upp ur dimman som en trubbig svärdsegg. Karin lade ifrån sig ryggsäcken mot stenmuren och satte sig på bänken som stod där intill. En morgonkall vindil drev in från sjön och fångades upp av hennes badrock, den tunga frottén fylldes upp som en segelduk. Den slanka kroppens skiffergrå hud knottrades under den plötsliga köldknäppens beröring. Karin slöt badrocken och knöt en enkel knut på skärpet. Hon stirrade in i dimman, tyckte sig kunna se över till andra sidan sjön, tyckte sig kunna urskilja bryggan som låg förtöjd där.

Karin lyfte upp väskan i knät och lossade det översta läderbandet innan hon knöt upp snörningen. Hon lade handduken och tvålen på bänken bredvid sig innan hon grävde fram cigarettpaketet som låg under urnan, längst ned i väskan. Den torra tobaken fräste då hon lät tändstickans gyllengula låga snudda vid cigaretten. Karin fyllde lungorna med rök, lade knäna i kors och stödde sig på armbågen. Hon hostade. Den blågrå röken skingrades i luften.

På stigen kom en man. Han stötte sig på en blank träkäpp och haltade ansträngt. Mannen, som sin kutande kroppshållning till trots var mycket lång, stannade på stigen då han fick syn på Karin. Han rätade på sig, så gott som hans förmåga tillät. Den uttryckslösa blicken kvicknade till en aning i takt med att ögonlocken långsamt sjönk samman för att koncentrera perspektivet. Han harklade sig. Den torra tungan trevade i munnen.

—Är det du som sitter där Karin? sa mannen och knackade med käppen mot stenmuren.

Mannen satte sig på bänken bredvid Karin. De satt i total tystnad en lång stund, båda med ögonen fixerade vid det långsamt skingrande diset som rörde sig över vattnet. Måsarna som kretsade över sjön med sina sporadiskt gälla skrockanden och skrik var det enda som emellanåt rev upp tystnaden mellan mannen och kvinnan på bänken.

Mannen knäppte händerna om käppens handtag och vilade med kinden på sned mot handryggens fårade landskap. Han sneglade på Karin.

—Hur… Hur har du det där uppe nu, frågade mannen. Ja, jag menar, nu sedan det där med Gustav…

Karin svarade inte. Hon satt alldeles orörlig, med benen korslagda, knä vid knä och båda handflatorna låsta vid bänken. Blicken alltjämt fjärran förtöjd.
Solen hade brutit igenom dimman, det glittrade och blänkte på den krusande vattenytan.

—Nåja. Jag… jag beklagar, vädjade mannen medan han reste sig. Hans röst rosslade som en illa inställd radio; otydlig och dissonant.

Först då mannen försvunnit in i skogen släppte Karin honom med den fastnaglade blicken. Hon hulkade tyst, fick allt svårare att andas. Minnena snärjde om hennes hals som en löpsnara. Hon lossade knuten på skärpet och lät badrocken falla från hennes axlar. Hon drog efter andan, reste sig, fattade tag om tvålen och handduken och gick ned till vattenbrynet.

Tvålens vita skum koncentrerades till en skör bubblande hinna kring Karins midja. Hon tvagade sig grundligt. Masserade hårbotten med tvålmassan. Det gnisslade allt ljudligare om det silvriga håret då hon upprepade gånger förde sina kupade vattenfyllda händer genom det. Och så lät hon det kalla vattnet omsluta henne. Hon dök. Solstrålarna bröts alldeles under vattenytan och tog nya, såvitt hon kunde se och förstå, slumpartade banor på väg mot botten.

Sanden fastnade under hennes fötter då hon gick längs stranden insvept i handduken.

Bänksitsens torra brädor knakade då hon satte sig.

På sjön klagade lommen igen. Karin iakttog hur den ensamma fågeln gled majestätiskt på vattnet innan den med ett följsamt språng försvann. Vattenytan samlade sig till total stiltje i samma stund som den svartvita fågeln dök. Sedan var den borta.

Den olivgröna ränseln med mörkbruna läderband som låg vid bänkens ena ben hade varit Gustavs. Träramen, som urpsrungligen varit monterade i väskan, hade Gustav tagit ur då militärtjänstgöringen tagit slut. Nu hängde det solblekta kanvastyget slakt som en slokhatt kring urnan. Karin fattade tag om väskan och lyfte den till sitt knä. Den kopparfärgade urnans konvexa ytan drog till sig solens strålar utan att kasta några reflektioner, istället glödde den som en smidesässja där den vilade mellan Karins händer.

Det svallade lätt kring Karins anklar när hon vadade ut i vattnet. När ytan stod parallellt med hennes midja stannade hon. Hon skruvade omsorgsfullt av urnans lock och höll den med ett stadigt grep mellan händerna, som den unga prästen instruerat.

Vinden hade plötsligt avtagit helt, som om den blivit varse stundens allvar.

Karin viskade. Ögonlockens tunna hinnor kramade krampaktigt vid näsroten.

Och så vände Karin uppochned på urnan.

Den svarta askslöja rann i en strid ström från urnans mynning. Ytspänningen fångade upp stoftet i små ovala öar som nästan ögonblickligen tunnades ut av vattnet.

När Karin öppnade ögonen såg hon hur det askgrå, allra skiraste floret vilade på vattenytan. Sedan försvann det.

Karin svepte in sig i badrocken och knöt en hård knut runt midjan. Stigen skavde under hennes fötter då hon började vandra upp mot huset. Från bryggan på andra sidan sjön kunde hon urskilja röster. Och så fortsatte hon gå.