ibland kan sanning göra så ont
att vi sväljer
hellre än säga den
vi ska inte vara rädda
för att tala om det viktiga
ingen är perfekt
alla bär på någon eller mången defekt

vi måste dela med oss så andra förstår
eljest ingen förmår
växa i själen
och förblir analfabet
hur andra av sjukdom sorg mår
livet inte bara på guldkant går

kunskaper vi inte gått
lär oss medvandra


plötsligt ser jag
ett hus utan drömmar
så ödsligt och kallt
när vinden blåser genom själen
Den blir som en skugga
bland skuggor en tid
förminskas i det tysta
om vi låter oss
låt inte samhället förtrycka dig
tänkt inte Jantelagen
var dig själv

Se dig själv som en stark
och okuvlig själ
förminska dig inte

alla är värdefulla
men märkligt nog tycks samhället
angripa just de utsatta
det är ju smärtfritt trampa på de sköra
i dagens samhälle finns de överallt
inte enbart på parksoffan
det har blivit isande kallt
bland humanismens grannar
den som inte låter sig förtryckas
kan ju slå tillbaka på fegisen

vad är den som trampar på de utsatta
annat än en liten förkrympt dvärg i själen

Det finns många som behöver
en vänlig hand ibland
blir vi inte ledsna att se
orättvisorna ?