Jag vill inte att det ska kännas så, men du bleknar med tiden. Först gjorde det så ont, jag visste inte vart du var? Jag förstod inte hur du kunde vara borta när allt i dig fanns kvar i mig. Alla minnen, alla skratt, allt kul vi gjort.

Nu har det gått snart fem år, tror jag, jag har aldrig haft koll på datum för det gör allt bara värre. Jag har fantiserat att du bor kvar, att vi bara inte ses, att vi kan ses, men inte gör det.

Sakta är du på väg bort, jag kan tänka på dig utan att få gråten i halsen. Ibland har jag tänkt att jag kan prata om dig till och med, alltså på det som hände.

Men sen så ändrar jag mig fort, på en bråkdels sekund. Jag vill inte smutsa ner det lilla jag har kvar, nämna det som är så stort.. för någon som glömmer det så fort. Som inte vet eller har önskan att förstår det.

Othilia och jag, kallar på dig varje kväll. Kommer du? Hör du det? Jag har inte känt din närvaro. Hade jag blivit rädd?

Eller är du faktiskt helt borta?