Du sa ”det finns ingen gud värdig dyrkan utom gud”

Minns du när du kom gående över Larsvivalliusskolans skolgård, jag 6 år ser dig och springer gråtande in i din famn, ditt jobbande i London månader i sträck blev mitt konstanta sår men det läkte lika snabbt som jag hörde ”ma cherie, pappa är här”.

Och mitt redan röda lockiga hår blev ännu rödare när du höjde mig upp i skyn, alliansen var samlad, du och jag mot världen, det fanns inget jag utan du. Men någonstans på vägen växte avskyn, 17år gammal och världen föll samman. Manipulationen, den fullkomliga koncentrationen att göra mig till den du ville att jag skulle vara bröts. Egoismen, narcissismen och missbrukets alla byggklossar, en salig mix att försumma både barn och fru.

Du mena ”Det finns ingen gud värdig dyrkan utom jag.”

Och nu är du strupen jag sväljer orden genom, ögonen jag håller för och du är lungorna som hjälper mig att kvävas, du lärde mig aldrig att andas. Dina revben, ett fängelse har skapats och jag skriker mig tyst i vår värld fylld av oväsen och förtvivlan. Jag skär frenetiskt av artärer, försöker ha isär det, vårt blodsband, vår gemensamma genetik. Men det enda som skapats är blodbad och allting förblir detsamma, allt är sig likt. Sådan far, sådan dotter.

Och vi föddes i fel roller, allt hade varit så mycket bättre om vi var två främlingar som satt vid varsitt fönster, parallellt med varandra på ett tåg mot olika tågstationer, helt olika destinationer.

Men verkligheten är att här sitter jag och blöder ur familjekrossande drömmar, uppsprättade sömmar. Panikattacker är ett faktum nu, det är som att jag inte kan andas, det är som att denna mardröm lever sitt liv helt utan slut. Det är som att jag alltid har varit den där tågpassageraren i ditt liv, att bomullspinnen i ditt saliv förnekar mitt DNA och att jag är inte den jag borde va, ditt barn.