Jag är ett bottenlöst vacuum, öronbedövande, bedövningslös tortyr, ett skeppsbrottsledande fartyg, lealös på havets botten.

Jag spottar ord som det vore ett livstecken, men i själva verket ropar jag efter hjälp och allt bara värker, inget stärker, bara stjälper. Sanningen smälter in och acceptansen lyser med sin närvaro.

Faktumet att jag är den kvarglömda varan på rullbandet, de där orden älskaren glömde säga i sin kärleksbekänning, överflödet av maten på tallriken. Jag bortglömd personifierad, en uppsprättad sömm i en klädsel som ingen fick på sig.

Jag spottar ord som om det var de sista jag yttrar, vill sätta min existens i ett eko för att slippa bli förglömd i ett vakuum. Men orden sviker mig, och bosätter mig i ett förvirrat tomrum.