längs kajen såg dunungar spegla sig
såg hur de strödde pollenspår
över det rinnande vattnet
oskrivna blad
som speglar sig i livets vatten
liksom vi i stort och smått
skriver vår historia
vareviga dag

av sorg och oändligt svårmod
håller vi hjärtat i handen
av samtidens mörka historia
mellan människohjärtan
men så när vanmakten
spränger i vårt blod
sträcks handen ut

och svårmodet bryts

Då viker vreden för ömhet utan gräns


*
kommentar i våras gick jag

Bengt H - 2017-04-13 20:12
Jag gillar den första strofen. Känns som den har ett liv i sig med ord omslutna i värme och svalkade av
originalitet.