Jag springer, jag springer, snabbare än vinden men ändå långsammare än problemen. Jag sprungit så länge, att jag har glömt bort vad jag springer ifrån eller vad som jag springer till. Det enda som jag är fullt medveten av är att jag inte kommer någon vart. Ett fängelse byggt för mig samt gjort av mig. Dem fängslade väggarna syns ej av blotta ögat men syns sol klart av det stängda. Ett fängelse som man ej kan fly ifrån med nyckeln framför näsan på än. Ett fängelse där vakten, byggnaden och fången alla är jag.

Enda lösningen är sluta springa.