Tanken av att förlora dig är fruktansvärd. Tanken hemsöker mig, dag som natt. Rädslan tränger sig på och jag kan bara föreställa mig det värsta, jag befarar att jag en dag ska få ett samtal, personen på andra sidan telefonen berättar för mig att du inte längre vandrar på denna jord, att du miste ditt liv alldeles för tidigt. Jag får ingen luft, det känns som att jag kvävs. Syret når inte mina lungor, jag känner hur mitt medvetande långsamt tvinar bort.

Det finns en chans att du aldrig kommer hem igen. Det känns hopplöst, jag ber för ditt liv men verkligheten kommer ikapp mig. Det finns ingen allsmäktig Gud som kan beskydda dig från allt som vill dig ont.

Jag känner mig hjälplös, du är mitt i farans centrum och jag är i trygghetens famn. Jag vill hjälpa till och jag vill vara delaktig men jag kan inte. Jag har inte ärvt ditt mod eller din klyftighet. Jag har inte ärvt din uthållighet eller stryka. Jag är inte dig likvärdig, jag är en sämre kopia.

Min älskade far, kom hem igen. Jag älskar dig.