Det är som bristningarna på benen.
Alla ord som blir för mycket.
Det överflödiga,
det onödiga.
Det som folk inte behöver.
Det som folk inte vill åt.
Men ändå måste vi älska,
och ändå måste vi be
för det som folk inte vill se.
Vi känner på dom
och vi måste röra vid dom.
Men egentligen är det ingen som bryr sig.

Fast jag bryr mig.