Klockan är 12:41, det är en kall tisdag. Jag är inte säker på om min röst ens fungerar, för inte ett enda ord har sagts idag. Tårarna slutade aldrig rinna under natten och det har de fortfarande inte gjort.
Tankarna snurrar, jag blir yr. Cigarettens rök känns som sandpapper när den far ner i de slitna lungorna. Det är min sista. Packet ligger på marken, inom några minuter har det blåst bort utav de kraftiga vindarna. Jag klarar inte det här. Tiden går sakta även om minut efter minut passerar. Jag är ensam. Varje hjärtslag känns som ett knivhugg och jag glömmer att andas. Jag tänker om jag håller andan nog länge så finns jag inte längre. Men så lätt är det inte, det är det aldrig. Jag måste bort.