I min generation gjorde nästan alla män militärtjänst, vi marscherade ofta, mest på grusvägarna kring regementet.

På våren beordrades soldaterna till gudstjänst i domkyrkan, och vi fick marschera mitt i gatan genom staden. Musikkåren med trummor och blåsinstrument spelade med en ljudvolym som fick permissionsuniformerna att fladdra, och just innan vi kom till busstationen satte den marscherande truppen skräck i en flock kajor, som lyfte, och de måste ha varit skräckslagnaför när de seglade ovanför oss släppte de sitt träck, och truppen marscherade utan paraplyer i ett tjockt vitt regn.







Att beröra

LÄS -Poesi är tät-