Korridoren luktade instängt. Den sterila doften av oparfymerad handsprit hade satt sig i de kala väggarna. Dörr efter dörr efter dörr uppenbarade sig på den högra sidan, med slående likhet som om jag hade fastnat i limbo. På vänster sida stod trästolar med fodrad dyna och gapade tomt. De var gjorda av furu, precis som bordet som stod bredvid stolarna. En liten vit duk hade slingrat ihop sig under termosens tyngd. Anspråkslösheten var slående. Minnet av ansiktena vi hade passerat sköljdes bort. Omvärldens betydelse sjönk ihop likt ett ruttnade äpple under ett hösthärjat träd.
Mamma la handen på dörrens silvriga handtag för att försiktigt men med tillräckligt kraft trycka ned det. Eddies ögon glänste. Jag hade aldrig sett de så klara och bräckliga förr. Mitt hjärta ömmande för hans sorg. Rummet vi klev in i var lika naket som ekarna som klätt av sig inför vintern. Innanför den gläntande dörren åt vänster skymtades toaletten tillhörande rummet. Längs den bortre väggen som avskilde toaletten från resten av rummet stod en uppfällbar sjukhussäng med kall stålram. Under det vita täcket låg du. Mager av förmultningens effekt. Mina kinder blossade till karaktäristiskt, likt varje gång jag blev ledsen. Tårarna som i kall kontrast smekte mina hettande kinder smakade inte salt som de brukade göra. De smakade tomhet.
Hur skulle jag ta vara på detta? På vårt sista möte. Vad ville jag säga dig? Jag visste inte och i det bodde paniken och lugnet tillsammans. Jag höll din seniga hand. Den var fjäderlätt och nästintill genomskinlig. Konstigt nog så var den fortfarande fylld av värme. I beröringen som syddes in i min handflata kunde jag känna smaken av nyplockade hallon med mjölk, doften av havregrynsgröt de tidiga mornarna när jag sovit på bäddsoffan i ditt rum och dina fingertoppar som kliade min rygg.
Min röst skar sig. Det gjorde inte din. Din röst bar klokhet, acceptans och vetskap av det ofrånkomliga. Jag hade aldrig sett dig så modig innan som när du stod på tröskeln i väntan på att släppas in i Pärleporten.