Skär i mig skrek hon
Skär! Bara skär!

Mina ben kunde inte hålla sig längre
Gav vika
För hennes ord

Jag reste kniven
Och
Lät
Den
Falla.

Ibland kunde jag ana att det inte var sanning
Runt hennes meningar
Men oftast kunde jag inte motstå rösten

Förlåt mig!
Ursäkta mig!
Snälla, snälla låt mig vara

Men aldrig lät hon mig vara

Varje dag skrek hon
Varje dag tillät jag mig att
Lyssna.

Runt armar bildades ärr
Rosa
Röda

Men en dag slutade hon.
En dag tystades hennes ilskna röst och jag tillät mig att andas

Inte längre fanns tyngden i min kropp,
Inte längre krossades jag av ondska.

En dag
Vad jag fri