Ditt hem känns som att någon kastat ut en trave kartonger

Ett kök
En hall
Och ett rum där sömnen och livet kör skift.


Väggerna vill vara beiga men lutar nog mest mot brunt, och så kommer badrummet som en vass vit tand.

Jag försöker ta med mig nån slags kärlek men den stannar alltid vid dörren. Som en vampyr, kan inte bara kliva på. Behöver tillåtelse som inte finns. Jag försöker prata men din ensamhet rinner över i mig och resonerar. Vi är två men jag är själv.

Jag är ledsen här. Det brukade inte vara så men då är då och nu är nu.

Jag ser badrummet från soffan. Det talar till mig.

"Jag är en tand och om du stannar för länge kommer jag äta upp dig, sen får din kärlek stå kvar obesvarad i trapphuset utan möjlighet att kliva in någonstans, i all evighet amen."


Jag vill inte ätas så jag går.