”jag saknar dig”
”tack”
(jag älskar dig)
det är verkligen mirakulöst!
otroligt
det låter så falskt så sjukt så förvridet så nedrigt
så självförgörande så groteskt
men jag har faktiskt lärt mig att älska utan att få något tillbaka! jag har inte berättat det för någon, jag vill inte att de ska tycka synd om mig. åh! skulle de utropa
se! vilken tragedi! hon älskar! men han älskar inte! de skulle säga att jag är sjuk, att ingen sund människa älskar utan förbehåll! utan förmån! utan ömsesidighet! varför tar hon inte tillbaka det? varför utjämnar hon inte asymmetrin? varför återtar hon inte sin stolthet-
(men vad blir det då över för mig? en fantomsmärta?
är det inte en dygd? eller ett trots ett för sakens skull ett i sig) jag tänker älska som att skjuta revolver med slutna ögon
missa måltavlan
vända vid altaret
likt hon på korset! eller nej jag menar Ikonerna- hon på Ikonerna
men jag ska aldrig älska gud! aldrig gud! bara kött och blod och piss och bladguld
jag ska älska svältfödd och svag
din asket
se nu, titta riktigt noga, jag kan älska dig ända in i min död
du och din oavhängighet
du och din ensamhet
du och ditt jämnmod (bah!
eufemism för känslofattig och död inombords!)
jag är också oavhängig
(även fast det inte verkar så när jag krälar vid dina fötter i tårar och snor)
och ensam
men aldrig känslofattig
ser du hur rik jag är? du får inte ett spänn från mig, fastän jag älskar dig.