låg inbäddat i den frodiga grönskan långt ute på vischan. Huset lyste guldgult, som en smörblomma och fönstren blänkte blå i ljuset.
Avskildheten var med tanke på de sjuka, som levde sin sista tid skulle få välbehövlig vila i avskildhet. Lugnet låg som ett täcke runt huset. Det enda som hördes var skrällhostan, som stänkte ut genom de öppna fönstren. Lungorna går snart sönder och det blir en grav till att gräva, muttrade vaktmästaren och strök svetten ur pannan.
En svart rand rann sakta nedför kinden, då han lade in en stadig nypa snus. spottade sen ut en rejäl loska, som drunknade i gräset.
Ljudet från hostan ringlade som ormar uppför hans fötter och kramade luften ur honom. Han stirrade dystert ned i det svarta hålet, gjorde korstecknet och började kasta ned jorden.


- Pestråttor, muttrade han mellan sammanbitna tänder, då han hörde jordkokorna studsa mot trälocket långt därnere.

Vilket pack människor kan vara. Och den gulögde som vi hade anställd. Vad gjorde han på krogen i byn? Stod han inte där med klorna runt glaset och hånade arbetarsvett och alla sjuka.
Misstänkte länge det var en bock i örtagården och spred litet sagor, för att se om han var en get och minsann.

Han log snett och tänkte på pokerkvällen, då han spred ut sina kort med ena handen, avfyrade ett dödande skott, tände ciggen med den andra.

Han krattade graven och gick med bestämda steg mot yttertrappan. Där sparkade han av sig de jordiga stövlarna, gjorde honnör mot spaden, som trött lutade mot husväggen tills nästa dag.

Natten kom även den natten, trots syndarna i Skruke.

Omringad av skog, låg sjön där i månljuset, svart och stilla. Det enda som rörde sig var dimmorna, som sakta virvlade runt ovanför vattenlinjen. En klippa sträckte sig över vattnet, som ett varnandefinger. Ett rådjur kom försiktigt ut ur skogen, steg på smäckra ben
ut på klipphyllan, stod stilla och tittade ned. Ett ljud skrämde den och den vita stjärtspegeln försvann snabbt in i skogens mörker.