Varför känns det som att jag kommer gå sönder?
Som att jag ska spricka vilken sekund som helst. Krossas som glas och spridas ut längs med golvet. Han sa att han älskade mig. Han var min. Jag var hans. Men inte längre. Han har en annan. Men jag är kvar. Sådär halvt på sidan och får se på. Jag kan inte fly. Jag kan inte springa. Han säger att han bryr sig. Att han vill ha mig kvar vid sin sida. Men det är inte sant. Den han vill ha kvar är inte mig. Det är någon annan. Någon mycket bättre än jag. Trots att det bara är jag som kan se vägen han går på. Trots att det bara är jag som kan förstå blickarna. Det är jag som kan se känslorna gömda i hans ögon. Men det räcker inte. För jag var dum. Riktigt dum. Jag visste inte vad jag skulle göra. Egentligen är han kanske inte bäst för mig, och inte jag för honom. Men vi hade något. Något som jag aldrig upplevt förut. Något jag inte kan släppa. Men jag borde inte låtit mina känslor styra i stunden. Jag borde stått för det jag gjort och sagt som det var. Sagt att jag ångrar mig. Att det var fel av mig. Bett om en annan chans. Inte bara stå där och se hur alla sakta vänder sig mot honom. Det var fel av mig. Men sen kom ett ljus. Någon annan som lyste upp hans värld. Och han tog sin chans. Och han förtjänar den mer än någonsin. Någon som bryr sig och kan visa det. Någon att hålla om vid kalla nätter. Han sa att han älskade mig. Han var min. Jag var hans. Men inte längre. För nu finns det en annan. Någon i min plats. Där jag borde vara. Där jag inte är. Där jag vill vara. Där jag inte borde vara. Där jag inte får vara. Där jag inte förtjänar att vara.
Hos honom.