Han ser, Han hör min Honom, Han berör allt i mitt ljus jag.
När Han kommer ihåg vem Han är så får ni se alltet jag ser i hans behag.
I en puls, i en våg av energi.
mellan två öron och två ögon fanns elegi.

Du såg mig min Honom, jag hörde ditt hjärta skina,
ur ett ljus sa du att vi aldrig skulle lida.

Men ett svärd ska aldrig dras ur sin skida och ett barn ska aldrig skrika.
tro ej för den skull jag tvivla, jag kände lika.

En tid förträngd av hjärtats kval gömdes av dig i en myriad,
men jag kunde inte låta den ligga begravd.

Att få dig att förstå blev en egoistisk rengörelse som borrade vårat lidande djupare.
Min Honom är en krigare och min Han skulle aldrig vara med en sån brukare.

Men om du låter en sista gång förklaringen av mitt svek rinna över dig,
till min skams twistade ånger, till mitt felaktiga slag för ett falsk frihets begär gjort av mig.

För ingen var någon för mig och Djävulen och Satan var aldrig någon jag kände.
det var en dröm ett hopp och en slags förklaring till det som hände.