Min mormor var en otroligt dominant kvinna. Det var hon som styrde och bestämde därhemma. Morfar och morbror Lennart kom liksom i skymundan. Men jag tyckte om henne ändå. Såg det inte heller som riktigt liten. Eller så var det så att jag inte ville se.

Jag tyckte om att sitta på en stol i köket. Höra henne pyssla runt. Vissla luft på sitt speciella vis. Hon kokar choklad åt mig som det blir skinn på om man inte rör. Jag äter limpsmörgås till. Med herrgårdsost. Jag doppar. Ofta knyter mormor förklädet runt magen och tar fram bakbordet. Bakar sju sorters kakor. Kalljästa bullar med florsocker på. Mandelkubb. Jag får inte hjälpa till.
Men sitta där bredvid och titta på det får jag. Och det räcker.

Ibland följer jag med henne till tvättstugan. Den i huset mittimot. Då har hon vitt huckle på huvudet. Städrock. Granntanten är med. En kaffekorg är packad. Jag har svartvinbärssaft i en urtvättad sirapsflaska. Att det är ett tungt jobb det förstår jag. En himla procedur. Den där stenmangeln som står i ett rum är gigantisk. Du måste akta dig nu, säger mormor. Nu ska vi mangla. Så hjälps de åt granntanten och mormor. Drar lakan som fått hänga ute på sträcket. Drar dem mellan sig. Viker en gång från kortsidan. Drar igen. Tar sats och går emot varandra. Tre gånger på längden ska det vikas. Varenda ett. Sen får de åka i den där mangeln fram och tillbaka. Det dånar om den. Jag blir nästan rädd. Hoppar ti?l varje gång den stannar med en duns. Sen viks lakanen fint ihop. Så att de kan staplas på varandra. Örngotten får göra samma resa ensamma. En efter en. Sen viks de också fint.
Innan de hamnar i linneskåpet där hemma gör mormor någon sorts vikning på varje band med.
Men det är sen.

Nu dricker mormor och granntanten kaffe på bit. Jag dricker den söta svartvinbärssaften. Några drömmar slinker också ner. En bullskiva.

Det är fint att sitta så med dom två. Höra på när de pratar och skvallrar. Sörplar ljudligt och gott.

Sen bärs tvätten hem i korgar.

Vit och fin.

Mormors tänder är torra. Men varma när hon tar min hand i sin.