En dag föds människan till sin cell. Kroppen är vild men fredlig där den ligger. Sinnena anar något. Bortom gallret finns det en sanning. Hon trånar, hennes längtan upptar tid och rum. Det vita ljuset är inte ljus, utan en tomhet som ska utforskas, en frihet som ska tyglas.

En natt kommer en beslöjad varelse krälande, det är språket. Nyfikna ögon möts. Människan kastar sig över det lilla djuret, vrider det, härdar det, gör det till slav.

Eufoniska ord klingar till meningar. Människan är redo att möta den stora oron. Språket närmar sig sin gräns, och gallret kröks under ordens vikt. Trevande ord sonderar tomheten, och snart finner de; tomhet är sanning, människa, blicka inåt!

Språkets flykt är en galopp till sinnet, blind och döv, men riktad. Tomheten fylls. Så föds den första dikten.