Från att Francois Villon ( De Montcorbier)
1431-1463 ? erlagt en Licentiat filosofie
och rönt en viss aktning,
blev han plötsligt som förbytt,
och hängav sig till ett asocialt leverne
bland horor,fyllon och banditer,
vilket istället gjorde honom till en av
den tidens mest eftersökta brottslingar
i Frankrike.

Det var om dessa bekantskaper Villon
diktade och skrev fyllevisor
kallade ballader,
av vilka över hälften vore nog
av självbespegling och självsanering.

Som rövare,suput och vällusting,
fann han tydligen mer spänning
och äkthet,
än att frottera sig på parnassen,
bland all inställsamhet.

Av hans knapphändiga produktion
är det endast ett fåtal dikter
som utmärker honom som den tidens
moderne diktare,
av vilka ingenting publicerades under
hans korta levnad,
men de har den egenartade genialitetens
halt av äkthet,
att även finsmakare som Baudelaire rönte
inflytande.

Villons sk "Testamenten (lilla och stora)
är väl att betrakta så långt ifrån
religiösa testamenten de kan komma,
och hör mer hemma på krogar,fängelser
och horhus.

I dessa tider har de dock ingen möjlighet
göra något väsen av sig,
mer än som en 1400-talets klassiker,
där diktarens teman är alltför uttjatade.

Däremot kan diktaren och brottslingen
vara intressant ur kriminalantropologiskt
och socialpsykologiskt perspektiv.


© Ingår kanske i "Litterära brottstycken"
om Sten Wiking anser det vara tillämpligt.


*