finns vi då allt är ett tvång
kan vi älska oss själva
som vi var i går eller ens i dag

då vi enbart lever

för att behaga andra

finns vi då när vi står i rampljuset
som representant för nutiden
kan vi då se oss i ögonen framför spegeln

med det fula grinet
allt vi döljer bakom en tjusig polityr
Är det då i stunden

sorg vill bygga skimrande slott

där vi kan spika ett nyfött hopp
över de spruckna väggarna
för att inte gå under
för i djupet vet vi
vi inget annat är
än en arm posör