Mitt yttre skriker fulhet, motbjudande.
Mitt inre skriker efter förändring, utveckling, förbättring.
Jag ser mig själv genom två speglar, vilken ska jag tro på?

Den vänstra spegeln visar mig den motbjudande människan jag är, den äckliga, fula människan jag var född till, och som jag alltid kommer att förbli. Spegelbilden talar till mig.
- Du är ful, du är dålig och du kommer aldrig att lyckats med något. Du borde dö, dö, dö. Häng i snaran. Dö. Försvinn.
Han skriker åt mig, svordomar och dödshot.
Han låter mig aldrig vara. Han verkar hata mig, men han är ju jag? Han säger att jag inte har någon framtid och att jag bara borde isolera mig ifrån världen. För att världen vill ta kål på mig.

Ser jag till höger, den högra spegelbilden, då kan jag se honom le mot mig. Han bara ler mot mig, länge, länge. Han ser på mig, med glimrande ögon. I hans blick ser jag en tro, ett hopp. Han tror på mig. Han visar mig kärlek, inspiration. Till slut säger han:
- Jag tror på dig. Du kan om du vill. Du kommer lyckas. Älska dig själv! Du är så bra, du är så vacker. Du måste tro på dig själv. Jag älskar dig, för den du är, den du vill vara, och den du kommer att bli. Du har makten, låt inte den mörka sidan ta dig. Ta ingen vänstersväng, ta en högersväng, där kommer du se ljuset!

Varje dag dras jag mellan dessa två speglar. De drar i mig, till vänster, till höger, och tillbaka.
Det får mig att tänka. Jag måste göra ett val. Men vilket håll ska jag gå i detta vägval? Hur ska jag finna styrkan?
Jag sträcker mig, djupt in i min själ, djupt in i mitt sinne, för att finna någon sorts ledtråd. Något sorts verktyg. Men jag hittar ingenting. Jag hittar bara mörker, mörker, överallt. Tills jag till slut ser en liten, liten strimma ljus. Jag rör mig närmare. Men strimman med ljus färdas för fort. Jag börjar springa. Fortare, Fortare, Fortare än vad det är mänskligt att springa. Till slut kommer jag ikapp, och då ser jag att både jag och ljusstrimman har stannat. Jag sträcker fram min hand mot den, sakta, med rädsla för vad som kommer hända. Ljusstrimman expanderar, den expanderar så mycket att allt mörker slagits bort.
Helt plötsligt står jag där igen, framför mina speglar.
Men det känns inte på samma sätt längre, jag känner mig fridfull, fylld av vishet och bestämdhet. Nu vet jag vad jag ska göra. Jag väljer dig, jag väljer dig min högra spegelbild.
Han säger:
- Varför väljer du mig, min vän?
Jag väljer dig, för att du är ljuset. du är den positivitet jag behöver, som alla behöver.
Jag väljer dig. För att även den minsta ljusstrimman kan lysa upp en hel värld täckt av mörker.