När jag såg dig var det inte ditt vackra blonda hår som sken vackert som soluppgången. Inte ditt vackra ödmjuka leende som fått vem som helst att dela ditt leende efter att dem har gett sig vidare. Det var inte dina perfekta käklinjer som fick ditt leende till perfektion. Inte heller var det din kropp som var formad till den mest vackra skulptur som någonsin skapats. Nej det var inget av detta enormt vackra som mina sinnen målade upp. Det var dina ögon som lyste genom själens fönster som skapade det vackraste som finns och det var livet inom mig jag fick kontakt med, och denna kontakt av livfullhet vi skapade. Det är väl det som är det vackraste vi kan skapa, denna ettfullhet av liv som vi alla delar. Bortom livets skådespel bakom masker och charader som skiljer oss åt och bildar hetta och friktion. Allt vi behöver är en blick som denna. Ja som hennes, öppna och blå som en klar stjärnhimmel en novembernatt.