ljudet av tankar punkterar rummet

jag lever en droppe i taget

ser ett moln vandra över himlens ljusa hav

en gondol med svarta segel

för närvarande orkar jag inte känna 

hur svårt någon haft det då brister mitt segel i trasor

och stenen jag ser, blir ett berg av fasor

varje cell bultar och bränner

även om världen faller sönder det enda jag tror och vet

 att du lever jag hör dina ord genom mina ögon

älskar dig till sista andetaget

förstår inte människor de talar ett språk jag inte förmår