Vi möttes nog någon gång tidigare i våra liv, det måste vi ha gjort, för jag kände igen dig så innerligt. Varje del av ditt ansikte såg jag något bekant i, men också avvaktande. Det var som om din hud var avvaktande, ditt hjärta, dina fingrar, trots att din hjärna inte var det. Det var som om ögonen ständigt sökte kontakt, medan irisen ville försvinna in själv i sitt ensamma, innerligt mörka, och inte visste jag hur man skulle göra då, jag visste ju så lite, inget alls faktiskt, så allt fick liksom passera. Det bara blev.